De första timmarna

Pulsen slog så hårt i bröstet att det gjorde ont. Blodet flödade så att jag hörde det strömma i öronen. Vad fan är det som händer? Har det kommit hit, till lugna Frölunda? Skotten som brann av fick mig omedelbart att träda in i ett primitivt läge, det enda som betydde något nu var att föra min familj till säkerhet. Det var en surrealistisk känsla, är detta på riktigt? Det kändes som en film, men jag var livrädd.

Bara ett par timmar efter skotten på vår gata var vi på väg bort från Västra Frölunda. Hade jag påstått att det kändes 100% rätt hade jag ljugit, men i det läget fanns det inga alternativ. Jag kunde inte chansa på att våldsvågen det talats om på statlig radio skulle stanna utanför citykärnornas gränser. I städerna var all hederlighet och moral som bortblåst, för att inte tala om värdet av ett liv. Vi kunde ju alltid komma tillbaka när allt lugnat sig. Men just nu hade det hänt lite för mycket på nära håll för att jag skulle kunna känna mig lugn i att min familj var trygg.



Vi hade två bilar, en Volvo V40 och en Subaru Forester. Lotten föll på den senare, inte för att jag i stundens hetta tänkte rationellt, utan för att det var bilen jag var van att hantera till vardags. Ett val jag skattar mig lycklig för nu. 
Redan på väg till påfarten till E6, norrgående, möttes vi av långa köer av bilar. Köerna visade inga tecken alls på att röra sig framåt. Det verkade som om en lastbil hade gått av vägen längre fram, precis vid Götaälvsbron. Jag lyckades slingra mig ut i vänsterfilen och vända i en öppning mellan motorvägsfilerna. En vanlig bil hade fastnat direkt i diket, men Subaruns fyrhjulsdrift och markfrigång klarade det galant.

På väg tillbaka på samma väg som vi kom från tidigare beslutade jag mig för att försöka ta vägen via Göteborg och Tingstadstunneln. När vi närmade oss började trafiken än en gång att stocka sig, vad är det egentligen som händer? Vi blev nu helt stillastående. Min lilla dotter undrade varför det var så många bilar ute, jag svarade; "Jag vet inte älskling, försök att vila nu". Sanningen är att jag nog visste varför, att skiten höll på att rämna totalt.
Efter att ha stått still i mer än 50 minuter tröttnade jag. Jag hade varken ork eller lust att sitta och vänta på att komma bort från osäkerheten i staden. Till höger om den trefiliga vägen fanns det en sluttande gräsyta som löpte parallellt med E6/E20 fram till avfartsväg 45. Jag frågade min familj; "Sitter alla fast ordentligt?". Min fru tittade på mig och förstod direkt vad jag skulle göra. Subaruns turboladdade boxermotor röt till och vi lämnade asfalten, spinnande över den gräsbeklädda avåkningszonen.

Äntligen var vi på väg bort från staden. Bort från osäkerheten.